varmote-default

Musei- och kulturmiljöarbetet ska utvecklas i takt med samhället. Hur ser relationen mellan forskning, kulturförvaltning och samhällsuppdrag ut? Hur kan humanistisk forskning idag bidra till att stärka myndigheternas och museernas arbete för att nå målen för kulturpolitiken? 

Richard Pettersson, Umeå universitet, inledde med en bakgrund och sammanfattning av den statliga kulturpolitiken. En förändring har skett i synen på kulturarvet, från en mer statisk bild till nuvarande formulering i den senaste kulturpropositionen (2009): ”Synen på och tolkningen av kulturarvet förändras ständigt”. Nytt är också att delaktighet från medborgarna lyfts fram och även deras möjlighet att påverka kulturarvsarbetet i fråga om vad som ska leva vidare och vilken roll museerna ska spela i detta. Det publika uppdraget har förändrats till att omfatta inkludering, demokrati och ett relativiserat budskap. Forskningsuppdraget är inte helt tydligt: forskningen ska vara nära samlingar och utställningsverksamhet, men vad innebär detta konkret? En ekonomisering av det offentliga rummet har också ägt rum.

Catharina Nolin, Stockholms universitet, talade om hur genus formar kulturmiljöarbetet och visade detta genom tre exempel från riksintressebeskrivningar, där kvinnor som haft betydelse saknades i beskrivningen. Hur formulerar man sig i i olika slags dokumentation med tanke på genus, mångfald, etnicitet med mera?  Finns det ett genusperspektiv i det praktiska kulturarvsarbetet? Är det medvetet/omedvetet och vilka signaler sänder detta? Forskningen måste nå ut till kulturarvsområdet och de generella och strukturella problem som finns bör lösas.

Ola Andersson, Andersson Arfwedson arkitekter AB, pratade om etnicitetsbegreppet i relation till kulturarvet. Hur ska man förhålla sig för att kunna uträtta något praktiskt? Om kulturarvet ska hållas levande måste vi ha en bild av vilka vi är (som inte utgår från den allenarådande bilden av Sverige som ett land med uteslutande rationella invånare). I Sverige är vi inte vana vid att skilja på etnicitet och medborgarskap, och vi ser oss i stort som icke-etniska. Debatten om etnicitet formuleras utifrån tolerans i stället för att utgå från att minoriteter har samma medborgerliga rättigheter som majoriteter. Ett levande kulturarv utgår från att vi har en relevant bild av oss själva, där vi inte kan blunda för diskussionen om etnicitet kontra medborgarskap.

Anna McWilliams berättade om sin forskning som handlar om järnridån – ett kulturarv mellan metafor och ting. Det finns ett ökat intresse för samtidsarkeologi. Hur växer kulturarv fram över tid? Hur skapas och omskapas det? Järnridån påverkade en mängd områden, som populärkultur, film, musik, litteratur med mera. Två museer i Berlin utgår från samma material men berättar helt olika historier om järnridån. Forskningen spelar stor roll för vilka historiska perspektiv som blir viktiga i det framtida kulturarvsarbetet och definierar varför.

Alexander Gill, Riksantikvarieämbetet ställde frågan varför arkeologisk forskning är viktig för dagens kulturmiljöförvaltning. 90-talets kulturpolitik hade ett inbyggt vi-och-dem-tänkande. Fokus bör i stället ligga på likheter och det gemensamt mänskliga. Två kulturbegrepp måste hanteras om målet med inkludering ska kunna nås: kultur som livsstil (ett antropologiskt synsätt) och kultur som symbolsystem (ett meningsskapande synsätt). Vad händer när man utgår från det ena eller andra begreppet? Det antropologiska synsättet innebär en exkluderande historieskrivning. Kulturmiljöförvaltningen bör arbeta utifrån mening och tolkning snarare än livsstil och tradition. Alla bör ges möjlighet att identifiera sig med historien och dess miljöer på lika villkor.

Paneldiskussionen som tog vid handlade bland annat om hur forskningen kan vara till stöd i kulturmiljöarbetet, hur man i det praktiska arbetet kan utgå från ett meningsskapande synsätt och var och hur forskningen och kulturmiljöarbetet kan mötas