nya gemenskaper

När museer och kulturinstitutioner öppnar för nya förhållnings- och arbetssätt gentemot allmänheten och satsar på att samskapa tillsammans med sin publik väcks inte sällan frågor om exklusivitet, urval och begränsningar. Att fler röster och fler berättelser måste vara med och forma Sveriges historia är vi överrens om, men hur kan man åstadkomma detta utan att museerna bidrar till att skapa nya gränsdragningar? 

Vid både Historiska museet och Nobelmuseet har man arbetat med projekt där man konfonterat dessa frågor. Under seminarierubriken Nya gemenskaper underströk Petter Ljunggren och Susanna Zidén, Historiska museet, utifrån sina egna erfarenheter från projektet Gränslöst- en personlig upptäcksfärd, vikten av att arbeta långsiktigt med samskapandeprojekt och att det handlar om att förvalta ett stort förtroende. – Vi behöver tid. inte alltid pengar, fastslog Susanna. Något som även Carl-Johan Markstedt vid Nobelmuseet höll med om. I hans arbete att tillsammans med ensamkommande flyktingbarn skapa digitala berättelser återkom han också till begrepp som respekt och förtroende samt att det tar tid att bygga upp relationer. Att ett samskapandeprojekt tillsammans med ensamkommande flyktingbarn givetvis berör många otroligt svåra frågor och att det medför ett stort ansvar för pedagoger är klart. Men kanske behöver inte processerna vara så komplicerade.

– Svaren finns ofta i mötet, säger Carl-Johan.

Hur har man då hanterat frågan om exklusivitet; att projekten riskerar att nå och påverka endast ett relativt fåtal personer? Jo, båda museerna har angripit problemet genom att bygga nätverk och skapa modeller men inte minst genom att ta in de konkreta resultaten i sina utställningar. Texter och bilder möter andra besökare och ger fler röster och fler perspektiv.

– Man skapar ringar på vattnet som Susanna Zidén på Historiska museet uttryckte det. Utifrån projekt kan arrangemang eller programaktiviteter som allt från språkkaféer till Kåldolmens dag skapas. På sikt kan kanske de medverkande också komma att bli museivärdar, museiambassadörer eller volontärer.

Man kan också se tydliga och mätbara resultat! Genom utvärderingsmodeller som GLO (Generic learning outcome) kan till exempel attitydförändringar skönjas men vid Historiska museet tycker man sig även kunna se att man i högre utsträckning än tidigare når de medverkande målgrupperna. Men det handlar där i stor utsträckning om vad museet faktiskt gör för att förvalta förtroendet och hur man vårdar sina nätverk samt inte minst genom att fortsätta arbetet i linjeorganisationen.