1_2_3

Johan Lindblom från Västarvet berättar om när Beyoncé kom till museet, Gunilla Nordlund, Sveriges Radio Umeå ger röst, kropp och själ åt arkiven och Marianne Folkedotter, Västerbottens museum är Sveriges enda berättarantikvarie. På seminariet Att nå ut och nå fram fångades publiken av deras berättelser som kort refereras här.

När Beyoncé kom till museet handlar om utställningen om parasiter – där museet skapade ett helt kommunikativt universum kring utställningen.

“Vi ville göra något starkt av det här. Lite mer av Jan Stenmark än Roy Andersson”, säger Johan Lindblom. “Allt du inte vill veta om parasiter” är ett starkt budskap som bärs upp av ett tydligt koncept, en genomarbetad kommunikationsplan som “storyfierats” och dramatiserats. Till exempel skapades ikonisk hjälte i form av myggan som sprider denguefeber:

1_2_2

Det råkar vara så att parasiter döps efter musikaliska ikoner. Myggan heter Beyoncé – vilket gav stor medial genomslagskraft. “Beyoncé, Bob Marley och Elvis är alla stjärnor i naturens mikrokosmos”.

Johan förkroppsligar temat eftersom han själv drabbades av denguefeber efter att ha blivit biten av en mygga i utlandet. “Det kändes inte helt ok att ta in krypen på museet….”

Johan Lindbloms kom-ihåg när du kommunicerar digitalt: Var tydlig, skriv ut förkortningar, avsluta konversationer, kort sagt: Använd hjärta och hjärna och var mänsklig, men noggrann, även i digitala kanaler. Verkligheten är digilog.

Gunilla Nordlund, Släktband Sveriges Radio: Jag har världens roligaste jobb!

Om man tar sig tid i arkiven hittar man fascinerande berättelser om den vanliga människan. Gunilla Nordlund berättar att hennes upptäckter oftast resulterar i program i serien Släktband som genererat stort intresse för arkiven runt om i landet. Berättelserna bärs fram av inlånade berättarröster och dramaturgin byggs upp med hjälp av faktamaterial kring den tid och företeelse som skildras. Journaler, register, kassaböcker och kyrkoböcker kan generera berättelser som griper tag och ger mycket information om hur man levde.

Tips om intressanta berättelser kommer från privatpersoner och Gunilla Nordlund avslutar med att säga: Fortsätt bidra! Oftast blir det program av dessa tips.

Vad är en berättelse?

Marianne Folkedotter är Sveriges enda berättarantikvarie – hon arbetar på Västerbottens museum och vill gärna ha fler kollegor i landet. Hon ägnar sig åt den muntliga berättelsen och börjar med att definiera: Vad är en berättelse? Till sin hjälp i definitionen har hon Aristoteles och Astrid Lindgren:

Enligt Aristoteles har en berättelse en början, en mitt och ett slut. Enligt Astrid Lindgren är en bra berättelse som en gädda: Den har en kraftig käft som hugger tag i en i början, en lång kropp/mittparti och en avslutande snärtig stjärt.

Att berätta är att måla med ord. Berättelsen berättar inte om – den är en händelse. Det muntliga berättandet är en levande och interaktiv handling och man har inte samma ordval som i det skrivna språket. De verktyg man har att arbeta med är röst, tonfall, nyanser, dialekter och kroppsspråk.

Museer har en unik möjlighet att koppla materiella kulturarv till händelsebaserade berättelser och publiken ges möjlighet att exemplifiera från sina egna verksamheter. Marianne Folkedotter avslutar med att inspirera till att skapa berättararenor, exempel hon nämner är:

- Berättarföreställningar i kulturmiljöer på friluftsmuseer, ett sätt att levandegöra historier genom miljön.
- Berättarcaféer
- Berättarfestivaler
- Sceniskt – teater (finns mycket kunskap att hämta från andra konstarter, bland annat nämner hon regi som ett bra redskap)

Refererat av: Christina Lingdén, kommunikatör Riksantikvarieämbetet