katarina-pirak-sikku

Konstnären Katarina Pirak Sikku har undersökt rasbiologiska institutets övergrepp begångna på samer under första hälften av 1900-talet. Konstnären själv guidade under seminariets första del deltagarna genom sin utställning som bär namnet Nammaláhpán på Bildmuseet i Umeå. Hon berättade bland annat om det dilemma det inneburit att gestalta dessa människor och samtidigt undvika att de blir utsatta ännu en gång. Hur skildrar man övergrepp utan att upprepa dem?

Seminariepanelen bestod förutom konstnären själv av Bildmuseets chef Katarina Pierre och moderatorn Nadia Izzat från Riksutställningar. Diskussionen kom att kretsa kring tystnaden och osynligheten som präglat de begångna övergreppen. Utställningens titel är ett exempel på detta, ordet betyder ungefär “utan namn” på samiska, och det är ett begrepp som beskriver boskap som är för gammal för att göra någon nytta, som man räknar inte med. “Utan namn” är en bra beskrivning på av den avhumaniserande behandling dessa människor blev utsatta för: de blev fotograferade avklädda, de fick sina huvuden mätta och de blev inskrivna i rasbiologiska institutets listor. Sorterade som siffror, berövade sina namn.

Tystnaden handlade också om att de utsatta inte vill tala om det de utsattes för även om det gått många år sedan dess. Sorg som går över i skam. Men tystnaden handlar också om förövarens skuld. Och svårigheten i att hantera den, att ta sitt ansvar.

Seminariet konstaterade avslutningsvis att vår ursprungsbefolkning inte är en lokal samefråga,  eller för den delen en norrländsk fråga, utan i hög grad är en nationell fråga som vi alla har ansvar för.

 

Nadia Izzat på Riksutställningar pratade med Katarina Pirak Sikku efter seminariet.